Ensamhet

L ängtan.

Ensamheten är ett gissel.
En plåga som så många bär.
Bakom dörrar utav glitter.

Längtar det en sorgsen själ.

Längtan efter en gemenskap,
att få höra till och va,
efterfrågad utav vänner,
trygg av värmen gó och glad.

Vågar du se att människor står utanför? eller skall de personerna som känner sig ensamma lastas för det av olika anledningar.
Varför är ensamheten så stor i vårat samhälle? För det är den ju, det ordnas t.ex. en del sammankomster där människor bjuds in vid julen för att få en stund av gemenskap, julen är ju gemenskapens helg. Det är säkert så att många inte går dit heller, för att vara i ett utanförskap är nog något som man skäms över.
I många länder söder ut umgås man på ett helt annat sätt än vad vi gör i vårt land. Hörde det senast igår i ett tv program.
Beror det på vår mentalitet att vi isolerar oss och stänger våra dörrar? att vi bara umgås med släkt och de vi är uppväxta med? Eller handlar det om vårt geografiska läge? dvs. här är kallt och vi är inne rätt mycket under en stor del av året. Arbetar vi för mycket?

Pratade med en man en gång, han och hans fru hade flyttat till en annan ort på grund av sitt arbete. Han hade lämnat en stor släkt och många vänner. När jag mötte honom och frågade honom om han fått många nya vänner där han nu bodde svarade han att "nej, där kommer man inte in, de är nog lite speciella där".
Ibland är det nyttigt att röra på sig för då får man se saker som man inte ser om man är kvar på samma plats och som man inte ser förrän man bosatt sig på en annan ort.
Att resa är en helt annan sak, du gästspelar bara och är snart tillbaka där du hör hemma igen.
Då jag själv har flyttat från min barndomsstad och bott på några platser innan vi kom hit för 26 år sedan så vet jag hur svårt det är.
Det är nog så att ingen ort är speciell på det området utan att det helt enkelt är så att det är vårat lynne. Givetvis så finns det undantag, man kan inte dra alla över en kam, frågan är bara hur möter man dem som är öppna? Är det en tillfällighet att de man börjar umgås med också är inflyttade?

Själv så kan det nog kännas som om jag lever i ett kloster, många dagar pratar jag inte med någon förrän maken kommer hem. Jo, några blir det fast via bloggen, Tack bloggvänner för att ni finns. Jag har ändå någon som kommer hem till mig, så är jag lycklig för det men hur skall det då vara att inte ha någon.
Vid den här tiden på året kan det kännas rätt tungt.

Ha det gott,